Det är exporten och de stora svenska exportföretagen som gör Sverige rikt. Importen av andra länders produkter är snarare något nödvändigt ont. Något som vi är tvungna att tillåta för att vi i vår tur ska kunna exportera våra produkter till andra länder.
Visst kan importens betydelse ibland betonas – konsumenterna får tillgång till billigare varor och vi måste tillåta utvecklingsländerna att göra sin export, det vill säga vår import, till en tillväxtmotor – men den merkantilistiska inställningen om exportens förtjänster och importens kostnader lever efter mer än hundra år av handel till stor del kvar. Importen ses som en minuspost i nationalräkenskaperna.
Men i en nyligen publicerad rapport från Kommerskollegium, Made in Sweden?, betonas importens betydelse för – ja, just det – exporten. Sveriges export är till stor del beroende av import av insatsvaror, och enligt beräkningar uppgår importens andel av exportvärdet till 33,5 procent. Enkelt uttryckt: av det svenska företag exporterar har i genomsnitt en tredjedel tillverkats i andra länder. Trenden visar också på en ökning av importandelen, även om ökningen inte är allt för dramatisk. Snarare har vår export varit importberoende under en lång tid. En intressant notering är att den svenska importen av insatser till 85 procent sker från vad som betecknas som högkostnadsländer, det vill säga etablerade industrinationer. En vanlig uppfattning är annars att insatsimporten till stor del sker från utvecklingsländer och ”nya” tillväxtländer, men när det gäller den hör typen av import så kommer en betydligt mindre den från dessa länder (även om de så kallade lågkostnadsländernas andel ökat under de senaste 15 åren).
En konsekvens av exportens importberoende är att exportens faktiska bidrag till Sveriges ekonomi är mindre än vad traditionella BNP-siffror kan ge sken av. Exportens nationella förädlingsvärde, alltså det mervärde som tillfaller svensk ekonomi i form av löner, kapitalavkastning och skatter, uppgår till 31 procent, vilket kan jämföras med exportens andel av BNP, som uppgår till 49 procent.
Detta skulle ju mycket väl kunna tolkas som negativt, då det stora inslaget av import i vår export drar ned bidraget till ekonomin. Men statistiken visar också att trots en ökad importandel så har exportens nationella förädlingsvärde ökat både i absoluta tal och som andel av BNP (från 27 till 31 procent 1995-2005). Detta beror på exportens totala ökning – en ökning som inte varit möjlig utan importen av insatser.
Utvecklingen är naturligtvis på intet sätt unik för Sverige. Det internationella konkurrenstrycket har inneburit ökade krav på effektiviseringar, vilket ofta betyder import av insatser från andra länder och företag.
Kommerskollegium slår fast att handelspolitik också betyder att försöka säkerställa att importen inte fördyras av handelsbegränsande åtgärder. Importtullar slår alltså indirekt också mot exporten. Inte minst antidumpingtullar, som ofta införs plötsligt och ofta innebär mycket höga tullsatser, har en tendens att slå mot typiska insatsvaror såsom metaller och kemikalier. Ett råd från den svenska myndigheten är att EU bör se över sitt antidumpingsregelverk för att minska riskerna för de företag som är beroende av insatsvaruimport. Överhuvudtaget innebär fragmenteringen, vilket alltså är benämningen på förhållandet att en och samma vara tillverkas i flera olika länder, att behovet av sänkta eller borttagna export- och importrestriktioner framstår som allt mer kritiskt för den globala ekonomiska utvecklingen.
Det vore utomordentligt riskfyllt för världsekonomin om exempelvis matkrisen eller flera länders statsfinansiella kriser leder till ökade krav på handelsrestriktioner i form av såväl export- som importbegränsningar. Handel består av både export och import – båda lika viktiga för vårt och andra länders välstånd.
Pär Krause
